Är homeopati verkligen bara placebo? (alt.:  Homeopati - enbart placebo?)

 

I årets tredje augustinummer av BMJ redovisas den senaste av fyra konsekutiva studier vars syfte var att testa den speciellt i den svenska läkarkåren  fast för-ankrade och under studietiden välcementerade hypotesen att homeopati enbart är en placebobehandling.  Hypotesen skulle testas på patienter med allergisk rhinit och bekräfta fynden från tre tidigare studier i denna serie av fyra studier.

Ingen av studierna var designade som behandlingstudie utan de genomfördes enbart för att testa den aktuella hypotesen. I de randomiserade placebokontrol-lerade dubbelblindstudierna testades patienter med atopiska  inhalationsallergier (säsongsbunden allergisk rhinit och tidigare även astma bronchiale) antingen med placebo eller en homeopatisk beredning av de för patienterna starkaste allergenen i C 30-potens.   Högpotensdilutionen C 30 innebär en utspädning av allergenet till 10-60, således en utspädning där det inte ens teoretiskt kan finnas kvar en enda molekyl av ursprungssubstansen.  Det speciella homeopatiska utspädningsförfarande som kallas för potentiering (genom upprepade omskak-ningar) anses öka - renodla - den terapeutiska "potensen" samtidigt som den skall minimera eventuella toxiska effekter av ursprungssubstansen.  Man kan t.ex. tänka sig att potentieringen innebär en icke substansbunden överföring av information från ursprungssubstansen till lösningsmedlet.

 

Denna randomiserade multicenterstudie genomfördes dubbelblint och var placebokontrollerad.  Forskarna avstod medvetet från att också göra den cross-over för att undvika en eventuell "kontaminering" av placebosatsen.  I undersökningen deltog totalt 51 patienter med säsongsbunden allergisk rhinit från fyra öron-näsa-halsmottagningar och från Glasgowuniversitets öppenvårdsmottagning för öron-näsa-halssjukdomar.  Patienturvalet skedde efter mycket stränga kriterier.   24 personer fanns med i behandlingsgruppen och 27 i placebogruppen.  23 respektive 27 deltagare fullföljde studien.  Den testade homeopatmedicinen framställdes av ett franskt speciallaboratorium från de allergen som givit positiva hudreaktioner vid pricktestning med minst 3 mm diameter efter 15 minuter.  För att mäta behandlingseffekten mättes dels (objektivt) förändringarna av det maximala inspiratoriska nasala luftflödet, dels (subjektivt) välbefinnandet på en 100-gradig visuell analogskala där 0 betydde bra och 100 betydde outhärdligt. Vidare förde patienterna dagböcker där bl.a. biverkningar och medicinförbrukning noterades.  För att minska risken för eventuella bias föregicks den totalt 4 veckor långa försöksperioden av en 2 respektive 4 veckors "wash-out-period" för topiska steroider och antihistaminer.

 

Resultat: Författarna uppmätte 3 och 4 veckor efter randomiseringen dels för-andringarna i det subjektiva välbefinnandet och dels förändringaran i det maximala inspiratoriska nasala luftflödet jämfört med förhållandena vid starten. Fynden utvärderades av oberoende forskare och statistiker.  Man fann en statiskt högsignifikant ökning av det genomsnittliga maximala inspiratoriska nasala luftflödet i homeopatgruppen med 23% (19,8 l/min) jämfört med 2% i placebogruppen  (P=0.0001).  I kliniska studier brukar en luftflödesökning på 13 l/min registreras efter lågdosdesensibilisering och på 18,5 l/min efter applikation av topiska steroider.  Förbättringarna var likartade vid alla fem behandlingscentra.

De subjektiva förändringarna registrerades på en visuell analogskala och där fann man i denna fjärde studie inga signifikanta skillnader mellan grupperna, men totalt för alla fyra studier en  genomsnittlig förändring med 28% (10.9 mm) i homeopatigruppen jämfört med 3% (1,1 mm) i placebogruppen (P=0.0007).  

I  behandlingsgruppen fann man dessutom en något större initial symtom-försämring än i placebogruppen.  Denna s.k. förstförsämring är vanligt förekommande vid homeopatisk behandling.

 

Författarnas diskussion och slutsats (konklusion):  Alla fyra studier visar en  tydlig trend att homeopatisk behandling både subjektivt och objektivt skiljer sig från placebobehandling.  En äldre metaanalys av cirka 180 studier (varav många av undermålig kvalitet) av homeopatins eventuella terapeutiska effekter talade för att homeopatisk behandling var positiv men den tillät inte några bindande slutsatser (Kleijnen J et al, BMJ 1991).  I en uppdaterad metaanalys av 89 nyare studier (Linde et al, Lancet 1997) konstaterade andra författare att homeopatisk behandling i genomsnitt har ungefär dubbelt så stor effekt som placebobe-handling.  Liknande slutsatser drar en av Europakommissionen tillsatt arbetsgrupp (Brussels 1996).  Den aktuella studiens författare drar den (med hänsyn till undersökningens höga signifikansnivå) något djärva slutsatsen att homeopati har effekter och att den tidigare a priori för sant befunna originalhypotesen att homeopati enbart har placeboeffekter inte kunde verifieras. (Referenten drar den om möjligt ännu djärvare slutsatsen att ett mycket gammalt, något svårbegripligt och alltid ifrågasatt terapisystem som tydligen använts och fortfarande  används av tusentals legitimerade läkare och miljontals patienter över hela världen knappast kunde ha överlevt i över 200 år om det inte hade något terapeutiskt värde.  Efter alla olika studier är det alldeles uppenbart att homeopatin förutom placeboeffekter även har positiva terapeutiska realeffekter om den utövas kritiskt, omdömesgillt och lege artis av i homeopati välutbildade läkare/terapeuter på erfarenhetsmässigt givna säkra indikationer).

Ref.: Morag A Taylor, David Reilly, Robert H Llewelyn-Jones, Charles McSharry, Tom Aitchison.  Randomized controlled trial of homoepathy versus

placebo in perennial allergic rhinitis with overview of four trial series.

BMJ 2000;321:471-6.

 

Referent: Karl-Otto Aly, leg. läkare, spec. i allmänmedicin, tidigare överläkare på Tallmogården.