|
Eteriska oljor – dokumenterad användning vid övreluftvägsbesvär, migrän och magtarmbesvär Vid den 12:e kongressen av det schweiziska medicinska sällskapet för fytoterapi (SMGP) den 13 november 19997 presenterades ett flertal studier beträffande användningen av eteriska oljor vid olika sjukdom i öppenvård. Professor R. Saller, Zuerich, talade om de eteriska oljornas användning i medicinhistorien ända sedan Hippokrates´ tid. Idag används eteriska oljor i olika beredningsformer framför allt vid övreluftvägssjukdomar, smärtor. nervositet och sömnbesvär. De används bl.a. som dofter (ärosoler), som badtillsatser, i salvor och liniment, i massageoljor och vid omslag men ibland även peroralt (invärtes). Eteriska oljor har inte endast farmakologiska utan också emotionella (dofter) effekter och dessa kan vara mycket varierande individuellt, varför empirin (erfarenheter) måste beaktas vid den helhetsmedicinska bedömningen av de eteriska oljornas värde. Bl.a. refererades erfarenheter med den mycket omtalade téträdsoljan (Tea Tree Oil). Det är framför allt vid bekämpandet av olika infektioner som Tea Tree Oil har sin plats. Oljans antiseptiska och infektionshämmande egenskapar har lokalt (framför allt i Australien) varit kända i århundranden men glömts bort i samband med antibiotikas segertåg inom medicinen. Med uppkomsten av s.k. antibiotikaresistenser började man åter intressera sig för denna olja. Nyare undersökningar visar att man kan uppnå både bakterie- och svamphämmande effekter med Tea Tree Oil. Behovet av fler kontrollerade studier är stort. Kvalitetskontroller och standerisering av eteriska oljor är viktiga och man arbetar intensivt med dessa frågor, speciellt i Frankrike. Likaså berördes frågan huruvida eterska oljor är giftiga och om deras eventuella biverkningar. Eteriska oljor är blandningar av många olika aktiva substanser och deras giftighet beror både på koncentrationen och applikationssättet. Oljor som innehåller mycket ketoner är levertoxiska och bör användas med stor försiktighet. Eteriska oljor bör också användas restriktivt hos småbarn och i samband med graviditet. Cancerframkallande egenskaper har hittills inte upptäckts. Vid kongressen redovisades en randomiserad dubbelblindstudie med ett preparat innehållande myrten med signifikant positiv effekt på sinuiter och bronkiter jämfört med placebo. En annan studie visade att badtillsatser med citronmeliss hade goda effekter vid sömnstörningar. En annan studie visade god effekt av lokalt applicerad pepparmintolja vid migrän och huvudvärk fullt jämförbar med och t.o.m. litet bättre än effekten av Alvedon (paracetamol). 10%-ig pepparmintolja i alkohollösning ingneds på smärtande områden i pannan och tinningarna och den gav en hög signifikant smärtreduktion hos 56% i pepparmintgruppen mot 54% i paracetamolgruppen och endast 30% i placebogruppen. Den bästa effekten på huvudvärk erhölls (hos 67%) i den grupp som fick både paracetamol och pepparmintolja. Olika eteriska oljor har gynnsamma effekter både vid övreluftvägs- och mag-tarmbesvär. I de övre luftvägarna verkar de (t.ex. pepparmintolja) främst genom att stimulera (den skyddande) slemproduktionen och cilieaktiviteten och därigenom slemlösande och expektorerande men även spasmolytiskt (kramplösande) och svagt desinficerande. I magtarmkanalen verkar de (t.ex. kamomillolja) spasmolytiskt, galldrivande, motilitetsfrämjande och svagt antibakteriellt. Ref. Forsch Komplementärmed 1998;5:40-41 och Forsch Komplementärmed 1998;5:98-99. Fytoterapi vid prostatahypertrofi (BPH) I en randomiserad dubbelblind multicenterstudie undersöktes om ett extrakt av serenoa repens (sågpalmetto/dvärgpalm/sabal) /finns bl.a. i Curbicin och Sabamin/ har jämförbara effekter på benign prostataförstoring (BPH) som finasterid (Proscar). I studien ingick 1098 män över 50 år med BPH från 87 olika europeiska urologcentra och man mätte de vanliga parametrarna vid denna sjukdom. I både sabal- och finasteridgruppen fick man tydliga symtomförbättringar (39%) men inga signifikanta skillnader mellan grupperna. Även livskvaliteten och urineringsförmågan förbättrade tydligt i båda grupperna. Finasterid minskade prostatavolymen (- 18%) och PSA-värdena (- 41%) medan sabalextraktet knappast påverkade dessa två para- metrar men naturmedlet hade mera positiva effekter beträffande libido och sexualfunktionen. Ref.: Carraro JC et al: Comparison of phytotherapy (Permixon) with finasteride in the treatment of benign prostate hyperplasia: A randomized international study if 1,098 patients. Prostate 1996;29:231-240. Behandling av prostatit och prostatahypertrofi (BPH) med ett
rågpollenextrakt (Cernilton/Cernitol). Vid en terapikongress på Schloss Tremsbuettel i Tyskland redovisades två studier med Cernitol vid prostatainflammation (prostatit) och BPH. I den ena studien (enfall-kontroll-studie) ingick 90 patienter med kronisk prostatit. Samtliga patienter fick under 6 månader en kapsel av det i Tyskland under namnet Cernilton registrerade pollenpreparatet (motsvande svenska naturmedel heter Cernitol). Hos 72 av patienterna (utan komplicerande bifynd) svarade 78% positivt på behandlingen, hos 36% ledde behandlingen till utläkning och hos resterande 42% blev det en klar förbättring av symtomen. Den andra studien (en placebokontrollerad studie) gällde behandling av BPH med Cernilton. I den studien ingick 103 patienter med av läkare konstaterad BPH och hälften fick Cernilton dagligen (1 x 3) under 12 veckor. I Cernitongruppen fick alla minskade nattliga trängningar, bättre urinflöde och mindre resturin medan besvären ökade i kontrollgruppen. Ref.:
Vahlensieck W. Roggenpollen-Extrakt hochwirksam bei Prostatitis und BPH. Ärztezeitschrift
fuer Naturheilverfahren 39,6 (1998) 376-377. Studie av behandlingseffekten av ett kombinerat sabal- och
nässelextrakt jämfört med finasterid vid BPH En senare randomiserad dubbelblind placebokontrollerad multicenterstudie av effekten av sabal i kombination med nässla (med det tyska preparatet Prostagutt forte) jämfört med finasterid visade liknande positiva resultat som Carraros (tidigare refererade) studie från 1996 (se ovan) med enbart sabal. I denna undersökning ingick 543 män med BPH (stad I – II). Här kom forskarna fram till att man vid lindrig BPH (stad I – II) primärt borde behandla patienterna med fytoterapi (sabal och även pollenextrakt) och först vid terapisvikt med finasterid som har betydligt mera biverkningar än de mera sällan använda örtmedicinerna. Ref.: Sökeland J, Albrecht J: Kombination aus Sabal- und
Urticaextrakt vs. Finasterid bei BPH (Stad I – II nach Alken). Urologe 1997;36:A327-A333. Metaanalys av ett antal placebokontrollerade behandlingsstudier med homeopati. Denna s.k. metaanalys, publicerad i den ansedda engelska tidskriften The Lancet 1997, är en samlad analys av ett flertal vetenskapliga studier av homeopatisk behandling. Homeopatin är mycket omstridd inom medicinen och det finns inte någon ur strikt naturvetenskaplig synvinkel godtagbar förklaringsmodell för homeopatins terapeutiska effekter. För att ta reda på om homeopatisk behandling har terapeutiska verkningar utöver rena placeboeffekter gjordes en metaanalys. Via datasökning (Medline m.m.) tog författarna fram alla randomiserade, placebo- och dubbelblindkontrollerade undersökningar om homeopati på människor. Vidare kontaktades tillverkarna av homeopatiska preparat och bibliografierna på de funna arbeten kontrollerades. Studieresultaten togs fram med hjälp ett standardiserat formulär och studierna kvalitetsbedömdes enligt för vetenskapliga arbeten gängse kriterier. Man kontrollerade också om det fanns flera arbeten om specificerade homeopatiska interventioner vid enstaka sjukdomar. Resultat: av 186 genomgångna arbeten uppfyllde 119 inklusions kriterierna och 89 av alla studier presenterade sina resultat på ett sådant sätt att de kunde anses räcka till som underlag för metaanalysen. Några godtagbara studier på standardiserade homeopatiska behandlingsstrategier vid väldefiniek kunde inte hittas samtidigt som analysen visade att homeopatiska behandlingsframgångar inte enbart kan förklaras som rena placeboeffektker. Författarna noterar att uppenbarligen inte alla undersökningar kännetecknas av godtagbar vetenskaplig kvalitet. Av alla 81 som dubbelblint karaktäriserade undersökningar var endast 34 strikt dubbelblinda, och man ifrågasätter om sådana arbeten överhuvudtaget kan tas med i meta-analysen. Ofta undersöktes sjukdomar där en stark psykisk komponent finns med i bilden och där man i icke blindade studier får extra starka placeboeffekter. Då man inte för någon av de undersökta indikationerna kunde visa en signifikant överlägsenhet för den homeopatiska behandlingen anser författarna att deras arbete talar för att homeopatisk behandling generellt inte kan anses vara tillräckligt väl dokumenterad. Men då homeopati förekommer i så stor utsträckning vill man ända uppmana intresserade forskare att ta fram nya studier som strikt uppfyller uppfyller gällande vetenskapliga kriterier. De anser vidare att endast strikt metodisk forskning kan bidra till att förbättra kunskapen om homeopatin och att lösa bestående konflikter mellan företrädarna för skolmedicinsk terapi och dem som står för homeopatisk behandling. Det förefaller dem också viktigt att man utvecklar acceptabla förklaringsmodeller för hur homeopatikas förmodas fungera. Men om nya studier av hög kvalitet kan visa att homeopatisk terapi vid vissa sjukdomar är överlägsen den skolmedicinska är sådana förklaringsmodeller egentligen obehövliga. Än så länge saknas sådana korrekta och övertygande studier om signifikant positiva effekter av homeopatisk behandling vid olika sjukdomar. Därför efterlyser författarna fortsatt forskning enligt strikt naturvetenskapliga kriterier. Sådana studier kan var mycket svårt att presentera, inte minst därför att homeopatisk behandling är starkt individualiserad och är mera avsedd för symtombilder än definierade sjukdomar. Ref.: Linde K et al: Are the clinical effects of homoeopathy placebo effects? A meta-analysis of placebo-controlled trials. The Lancet 1997;350:834-843. Fortsatt stort intresse för och nyare forskning om selen Alltsedan selenet upptäcktes av den svenske biokemisten J. Berzelius har grundämnet selen genomgått en häpnadsväckande omvärdering från att ha betraktats som ett mycket giftigt ämne till att bli erkänt som ett livsviktigt spårelement. Med nyare studier har också allt högre selendoser accepterats. I maj 1998 avhölls ett vetenskapligt s.k. satellitsymposium om selen i Muenchen i Tyskland under ledning av selenforskaren G.F. Combs från Cornell University i Ithaca, USA. Combs hävdade i sitt föredrag att extra selentillskott kan minska cancerrisken t.o.m. hos personer som redan har adekvat selenförsörjning. Redan 1983 kunde man i en dubbelblind placebokontrollerad studie visa att man hos patienter med den relativt oskyldiga hudcancerformen basaliom under en femårig uppföljningsperiod med ett dagligt tillskott av 200 mcg visserligen inte kunde reducera recidivfrekvensen av basaliom. Men i behandlingsgruppen minskade förekomsten av prostatacancer med 63%, av coloncancer med 58% och av lungcancer med 45%. Likaså minskade den totala cancerdödligheten i selengruppen med ca 50%. Amerikanarna får normalt i sig ca 200 mcg selen per dag och trots detta visade den dubbla selenmängden inga uppenbara biverkningar. Den säkra selennivån i plasma skulle enligt Combs vara 1000 mcg. Biotillgängligheten av selen är god och kan bl.a. mätas genom att studera aktiviteten hos det selenberoende enzymet glutationperoxidas (GSH-Px). Organiskt bundet selen i selenjäst höjer visserligen plasmaselennivåerna snabbare än oorganiskt selen (selenit och selenat) men ökar inte glutationperoxidas-aktiviteten nämnvärt. Det kan därför vara skäl att tillföra både organiskt och oorganiskt bundet selen. Dermatologen professor T.S. Rafferty från Edinburgh kunde visa att selenbehandlade hudcellskulturer vid bestrålning med höga UVB-doser kunde skyddas effektivt mot cellskador och celldöd. Tecken på hög oxidativ stress konstaterad genom höga nivåer av MDA (malondialdehyd) inducerar höga glutationperoxidasnivåer vilket inte nödvändigtvis måste betyda att höga GSH-Px-nivåer talar för en tillräcklig selenförsörjning. Ref.: 5th International Symposium on Metal Ions in Biology and Medicine, maj 1998 i Muenchen, Ärztezeitschrift fuer Naturheilverfahren 39, 7 (1998), 506-507. Naturligt E-vitamin skyddar det nyfödda barnet En god E-vitaminförsörjning tycks inte endast vara bra för att förebygga en del kroniska sjukdomar som arterioskleros, reumatiska sjukdomar, organiska nervsjukdomar och störningar i immunsystemet. Enligt en amerikansk studie är en tillräcklig försörjning av fostret med naturligt E-vitamin (RRR-alfa-tocoferol) viktig för en normal fosterutveckling. Olika filtersystem (levern och placenta) tycks gynna upptaget av naturligt E-vitamin hos fostret jämfört med upptaget av syntetiskt E-vitamin. Ref.: Acuff R V et al: Transport av Deuterium-labeled Tocopherols During Pregnancy. Am J. Clin. Nutr. 67:459-464 (1998).
|