Hagtorn - komplementärmedicinens viktigaste

medicinalväxt för behandling av hjärtsjukdomar

av Karl-Otto Aly

 

I ProSana nr 2/1997 s. 8-9 skrev jag om hagtorn - Crataegus  oxyacantha -denna i svensk medicin tämligen okända medicinalväxt med många positiva egenskaper på hjärta och cirkulation. Crataegus används i Mellaneuropa ofta som förstahandsmedel vid olika hjärtbesvär och är ett allmänt accepterat och av försäkringskassorna godkänt och subventionerat läkemedel.  Nyare vetenskapliga studier bekräftar detta naturläkemedels mångsidiga användbarhet och effektivitet vid hjärt- och kärlsjukdomar.

 

I en översiktsartikel i tidskriften Phytomedicine 1997 (1) beskriver den kliniske farmakologen D. Loew hagtornens olika väldokumenterade positiva egenskaper,  speciellt vid s.k. degenerativa hjärtsjukdomar.  Säkerställt är att hagtorn har flera positiva medicinska effekter vid måttliga hjärtinsufficiens-besvär (enl. NYHA - New York Heart Association -grad I - II).  Hagtorn förbättrar hjärtmuskulaturens kontraktionskraft (pumpförmåga) genom att öka hjärtmuskulaturens syre- och näringsförsörjning samt energiproduktion vilket  innebär en ekonomisering av hjärtarbetet. Hagtornsextrakt förbättrar även koronargenomblödningen och kan därför användas både för att förebygga och behandla kärlkramp.  En annan viktig indikation för  hagtorn är olika rytmstörningar hos hjärtat.  Hagtorn minskar framför allt förekomsten av s.k. extrasystolier (dubbelslag) och kan (om det ges intravenöst vilket är vanligt i Tyskland) t.o.m. häva s.k. paroxysmala tachycardier d.v.s. anfallsvis uppträdande galopperande hjärtrytm. Hagtorn höjer hjärtats retningströskel och förbättrar dess retledningsförmåga.

Även vid hjärtmuskelsvaghet (myocardinsufficiens) efter infektioner eller en lättare infarkt kan hagtorn användas.  Någon direkt blodtryckssänkande effekt har inte hagtorn men den kan stärka ett av högt blodtryck försvagat hjärta (hypertonihjärtat).  Enligt den tyske professorn R.F. Weiss som skrivit en lärobok i fytoterapi (2) är huvudindikationen för hagton det degenerativt förändrade åldershjärtat och han betecknar hagtorn "som det åldrade hjärtats främsta skötselmedel (smörjmedel)"(3).  Samtliga parametrar vid begynnande och måttlig hjärtinsufficiens (hjärtsvikt) enligt NYHA:s klassifikation grad II förbättras av hagtorn (1).

 

En intressant randomiserad, placebokontrollerad dubbelblindstudie från 1994 kunde bl.a. visa att arbetsförmågan testad på cykelergometer ökade signifikant (p < 0.001) hos alla hos alla med crataegus behandlade 40 försökspersoner av totalt 78 försöksdeltagare medan det inte skedde några förbättringar hos de 38 försöksdeltagare som fick placebo.  Även flertalet kliniska symtom på hjärtinsufficiens som andfåtthet, trötthet, cyanos (blåa läppar) och benödem förbättrades hos de med hagtorn behandlade patienterna, men inte hos de placebobehandlade.  Dosen var 600 mg extrakt per dag (dubbelt så högt som den vanligen använda dosen) och behandlings-tiden 8 veckor. 

 

Hagtorn kan med fördel användas till långtidsbehandling.Det saknar praktiskt taget biverkningar men kan förstärka digitaliseffekten varför eventuell digitalismedicinering (Lanacrist, Digitrin, Digoxin och Lanoxin) måste justeras.  Tyvärr finns det i Sverige ännu inte något standariserat hagtornspreparat som registrerat naturläkemedel, endast ett registrerat naturmedel - Crataegimin.  Dessutom ingår hagtorn i otill-räckliga mängder i naturmedlen LongVital, Cardio-eze och Ilja Rogoff med Rutin.  Det är synd att ett så mångsidigt användbart och samtidigt fullkomligt  ofarligt naturläkemedel för hjärtat är mer eller mindre okänt av svenska läkare och användes i så ringa omfattning i Sverige.  Det finns förvisso många hjärtsjuka som väl skulle behöva det!

Ref: (1) Loew, D, Phytotherapy in heart failure, Phytomedicine Vol. 4 (3), pp. 267-271, 1997.

(2) Schmidt,U, et al: Efficacy fo the Hawthorn (Crataegus)Preparation LI 132 in 78 patients with chronic congestive heart failure defined as NYHA functional class II, Phytomedicine Vol. 1/1994, pp.17-24.

(3) Weis, R.F.: Crataegus oxyacantha, Lehrbuch der Phytotherapie, Hippokrates Verlag, Stuttgart (1991) pp. 219-227.