Klimakteriebesvär

av Karl-Otto Aly

Klimakteriet - övergångsåldern

Klimakteriet eller övergångsåldern är den period i kvinnans liv (det finns f.ö. även en motsvarande period i mannens liv, det s.k. manliga klimakteriet!) då de kroppsegna kvinnliga könshormonerna (framför allt östrogenet) minskar vilket bl.a. leder till att menstruationen upphör (menopausen) och att kvinnan inte kan få barn längre. Den hormonella omställningen leder dessutom hos 70 – 80% av de europeiska och amerikanska kvinnorna till en del olika mer eller mindre besvärliga symtom utan att man för den skull kan tala om att det här rör sig om en sjukdom.  Det är känt att asiatiska kvinnor mera sällan har typiska klimakteriska besvär troligen bl.a. beroende att de får i sig mera s.k. fytoöstrogener (växthormoner liknande östrogen) med kosten.

Typiska klimakteriebesvär

Det vanligaste besväret  under klimakterieperioden är s.k. blod- eller värmevallningar samt nattliga svettningar. Dessutom brukar vaginal-slemhinnorna bli mera torra än normalt. Till klimaktierieproblemen hör också att bennedbrytningen ökar och att detta så småningom kan leda till benskörhet eller osteoporos, en vanlig sjukdom framför allt hos äldre europeiska och amerikanska kvinnor. Osteoporos beror inte endast på den minskande östrogenproduktionen utan också på bl.a.  lågt calciuminnehåll i kosten, låg tillförsel av D-vitamin (sol), rökning och inte minst för lite fysisk aktivitet. Inte så sällan förekommer även mer eller mindre uttalade depressiva symtom, möjligen beroende på att ålderdomen känns mera påträngande och en nedgång av den fysiska och psykiska kraften blir mer eller mindre uttalad.  Till den  klimakteriska symtombilden hör ofta också sömnproblem och känslomässig obalans eller emotionell labilitet med starka svängningar i humöret.

Livsstilen, kosten, motionen och rökning av stor betydelse för att förebygga klimakteriebesvär

Fysisk aktivitet – regelbunden allsidig motion – förebygger en del klimakteriesymtom, inte minst benskörhet.  Även kosten är av stor betydelse och då inte bara kostens kalciuminnehåll och tillförseln av D-vitamin.  Amerikanska studier visar att ett högt proteininnehåll – speciellt en köttrik kost – ökar utsöndringen av kalcium (1). Dessutom är  kostens innehåll av s.k.fytoöstrogener (eller isoflavoner = östrogenliknande växthormoner) av stor betydelse (2).  Isoflavoninnehållet är lågt i västvärldens kost medan det är större i asiatiska kostformer som ofta innehåller mycket soja och sojaprodukter som tofu.  Soja liksom fullkornsråg, linser och linfrön är rika på fytoöstrogener och det är kanske huvudförklaringen till varför asiatiska kvinnor mera sällan lider av klimakteriebesvär (2, 3). I Kina och Japan får människorna i sig mellan 40 – 50 mg isoflavoner dagligen, medan intaget av isoflavoner är betydligt lägre i Europa eller ca. 5 mg per dag.  Numera vet man att isoflavonerna omvandlas i tarmen till svaga östrogenliknande ämnen som tydligen kompenserar för den med åren minskande endogena östrogenproduktionen.

Hormoner eller inte – det är frågan

Gynekologer är i allmänhet positiva till att förskriva hormoner dvs. ge HRT (hormone replacement therapy) – hormonsubstitutionsbehandling (4). Allmänläkare är dock mera restriktiva när det gäller att skriva ut hormoner (5). Läkarens grundinställning är också av stor betydelse för förskrivningsmönstret.  Mera helhetsinriktade läkare som vill stödja kvinnorna i deras eget beslutsfattande och som ej vill medikalisera alla hälsoproblem är mera restriktiva med att skriva ut hormoner liksom mera feministiskt orienterade kvinnliga läkare (4).  Med tanke på potentiella risker med syntetiska hormoner är många kvinnor rädda för denna behandlingsform och åtskilliga läkare är obenägna att ge hormonbehandling under alltför lång tid.  En behandligstid på upp till 5 år anses dock i allmänhet vara tämligen ofarlig.  Det finns likväl en dokumenterad, måttligt ökad risk för utveckling av bröst- och livmodercancer, speciellt vid längre tids medicinering med östrogen. Men denna risk föreligger inte om man tillför isoflavoner (växtöstrogener) (6).  Östrogen kan också öka risken för utveckling av djupa ventromboser, medan en eventuell skyddseffekt på hjärtat är omdiskuterad och ej säkert visad.  Många kvinnor får också ömhet i brösten, blödningsproblem och känner oro för cancer . Circa 30% av alla kvinnor i övergångsåldern (från 3% i Italien till 47% i USA) använder hormonbehandling mot klimakteriebesvären men upp till 50 % av kvinnorna slutar med hormonbehandlingen inom 9 – 12 månader (4).  Många kvinnor upplever dessutom hormonbehandling som en mer eller mindre påtrugad medikalisering av ett fysiologiskt skeende och väljer av principiella och kanske också feministiska skäl att avstå från hormonbehandling.  De värjer sig mot att ett naturligt skeende i kvinnans liv sjukförklaras och medikaliseras.  Kvinnans övergångs-besvär skall varken sjukliggöras,  medikaliseras eller bagatelliseras (4). Beslutet att sätta in eller att avstå från hormonbehandling är inte lätt men i beslutet bör kvinnan ta aktivt del sedan hon fått en god information av både för- och nackdelar av behandlingsmetoden.  Det kanske blir lättare om man känner till att det finns alternativ!  

Det skall givetvis inte förnekas att östrogenbehandling även har fördelar då den ofta snabbt och effektiv minskar klimakteriella symtom och dessutom verkar förebygga osteoporos (benskörhet).

Men det finns vissa risker med hormonbehandling och så finns det bra alternativ. Finns alternativa sätt att förebygga och behandla klimakteriebesvär?  Är egenvård att rekommendera?

Som jag antytt är klimakteriet ingen sjukdom utan mera en mängd mer eller mindre  besvärliga symtom och därför väl lämpat för egenvård.

Jag har också nämnt tidigare att livsstilen och i synnerhet kosten är av stor betydelse för utvecklingen av klimakteriella symtom.  Rökning, fysisk inaktivitet, en typisk västerländsk animaliebetonad kost, alkohol och troligen även stress ökar besvären.  En grönsaksrik kost med mycket naturliga fytoöstrogener (soja, linser, fullkornsråg, linfrön), mycket fibrer och naturliga antioxidanter tycks förebygga en hel del klimakteriebesvär liksom regelbunden allsidig fysisk aktivitet – den där dagliga motionen som så många slarvar med!  Kvinnans självbild som stark, jämnlik och jämnställd människa betyder också en hel del för att klara av de besvärliga åren.  Olika stresshanterings-metoder och meditation kan också med fördel användas.

Själv har jag f.ö. mångårig personlig erfarenhet som hälsohemsläkare  från många möten med medvetna starka kvinnor med en aktiv och hälsosam livsstil som oftast klarade klimakterieproblemen med bravur!  Om inte allt detta hjälper så finns det dessbättre en hel del på egenvårdssidan som kvinnan kan göra.  Det finns flera mycket verk-samma och väldokumenterade naturmedel, kosttillskott, vitaminer och mineraler (antioxidanter) som står kvinnan till buds.

Naturmedel och kosttillskott vid klimakteriebesvär

Ett mycket effektivt och väldokumenterat naturläkemedel för behandling av klimakteriebesvär är Remifemin som är ett extrakt av läkeväxten Silverax eller Cimifuga Racemosa (5, 6, 7).  Remifemin i dosen 1 tablett 2 gånger dagligen kan med fördel användas av alla kvinnor med premenstruella och klimakteriska besvär, även av kvinnor som inte kan eller får ta östrogener på grund av ärftlig belastning för (östrogenberode) bröstcancer, cancer i livmodern, uttalade blödningsrubbningar  och risk för ventromboser.  Ett nytt mycket användbart och lovande kosttillskott är sojakoncentratet Menosoy.  Två kapslar Menosoy ger ca. 50 isoflavonoider (växt- östrogener) från sojabönor.  Givetvis kan man få i sig dessa fytoöstrogener även genom att äta mera sojabönor och sojaprodukter.  Man kan t.ex. ersätta vanlig komjölk med (KRAV-odlad) sojamjölk som finns att få nästan överallt i livsmedelshandeln.  Man måste dock komma ihåg att en del människor är allergiska mot soja och då kan man försöka med linser och andra baljväxter samt hela linfrön.

Extra calcium- och magnesiumtillskott kan också rekommenderas t.ex. Dolomitpulver eller mjölksyrad kalk och Magnesiumcitrat.

Sol och extra D-vitamin under vintern liksom morotssaft (beta-karotén) extra E- (100 – 300 mg), C-vitamin (500 – 1000 mg) och B-vitaminer (Ledins Mega-B eller B:50 (1 tabl. 1 – 2 ggr/dag) är också bra. 

Andra frilistade naturmedel som kan prövas är Femal (pollen och Gelé Royale = bidrottninggelé), Femiforte (Vitex agnus castus), Melbrosia (pollen, bidrottninggelé), Cernitol (pollen), vitlök och Ginseng som är en s.k. adaptogen som ökar kroppens möjligheter att klara av olika svårigheter (7, 8). Så nog finns det naturlig hjälp att få, och den är bevisligen ofarlig!  Detta bör dock inte innebära att kvinnan avstår från regelbundna gynekologiska hälsokontroller.

Referenser:

1)   AG Marsh, TV Sanchez. Vegetarian lifstyle and bone density, Am J Clin Nutr, suppl. Vol. 8, nr 3, Sept. 1988.

2)   Setchell K. Phytooestrogens. Am  J Clin Nutr 1998;68(suppl): 1333            s-1346S.

3)   Adlercreutz H. Mazur W. Phyto-oestrogens and Western Diseases. 1997 The Finnish Medical Society Duodecim.  Ann Med 29. 95 120

4)   Hovelius B et al: Klimakteriet – sjukligt, bagatelliserat eller 

     normalt?  Läkartidningen, vol.97, nr 50. 2000, 5927 – 5930.

5)   Blivik J. Östrogen vid och efter klimakteriet.  Läkartidningen nr

     10, 2001, vol. 98.

6)   Joelsson I. Remifemin, Scientific Multimedia & Communication,

Malmö 1999. Dokumentation med utförlig referenslista.

7)   Naturläkemedel 2000.  Färnlöf Å, Tunón H, Hälsokostrådet, Stockholm 2000.

8)   Bruhn JG, Eneroth P, Naturläkemedelsboken 2, Boehringer Ingelheim, Skärholmen 1999.