Mag-tarmkanalen mer än enbart ett matsmältningsorgan!

 

Matsmältningen

 

Mag-tarmkanalen är ett anatomiskt och funktionellt sammanhängande organsystem vars främsta men långt ifrån enda uppgift är att ta hand om maten vi äter, bryta ned den och se till att den tas upp av kroppen.  Mag- tarmkanalen börjar i munnen där det sker en mekanisk sönderdelning av maten samt med hjälp av salivens stärkelsenedbrytande enzym amylas också en första enzymatisk nedbrytning av födan .  Matsmältningen börjar egentligen redan vid åsynen och lukten av god mat som stimulerar avsöndringen av olika matsmältningsvätskor.  Från munhålan förs den  – helst vältuggade – maten ned till magsäcken där saltsyran svarar för en viss nedbrytning av med födan tillförda bakterier och där det sker en vidare mekanisk och enzymatisk bearbetning av densamma genom magens rörelser och tillblandning av proteinnedbrytande pepsin  och fettnedbrytande lipas.  Den vidare bearbetningen och resorptionen av maten längre ned i tunntarmen sker med hjälp av ytterligare från tunntarmsväggen utsöndrade matsmältningsenzymer och den styrs av ett antal gastrointestinala hormoner som gastrin, sekretin och pankreas-peptid samt av det autonoma nervsystemet. 

 

Tarmen – kroppens största kontaktyta med yttervärlden

 

Efter ca 3 – 4 timmars bearbetning i magsäcken förs tarminnehållet vidare till tolvfingertarmen där det sker ett inflöde av ytterligare matsmältningsenzymer och galla.  Från bukspottkörteln (pankreas) kommer  proteinspjälkande trypsin, kolhydratspjälkande amylas och fettnedbrytande lipaser.  Gallans främsta uppgift är att emulgera födans fetter så att de blir vattenlösliga och kan resorberas (tas upp i kroppen).  Även tunntarmens slemhinnor avsöndrar ett flertal matspälkningsenzymer som peptidaser (för protein), maltas, sackaras och laktas (för olika sockerarter).   Under matsmältningsprocessen bryts de olika högmolekulära näringsämnena som proteiner, fetter och komplexa kolhydrater till mindre molekyler som aminosyror, fettsyror och enkla sockerarter som lätt kan passera igenom tarmslemhinnan för att via portådern komma till levern och blodcirkulationen.  Tarmslemhinnan, speciellt i tunntarmen där den huvudsakligen resorptionen av näringsämnena sker, har en nyckelposition i sammanhanget.  Den har genom sin stor längd, ca 8 meter, och sin stora flikighet en kontaktyta med yttervärlden på ca 200 m2, d.v.s. ca 100 gånger större än den kontaktyta mot yttervärlden som huden utgör.  Tarmslemhinnan har en selektiv semipermeabilitet som i stort sett tillåter enkla födoämnesnedbrytningsprodukter som inte fungerar som allergen att passera till blodet medan den aktivt och passivt hindrar passagen av större molekyler som proteiner och antigener/ immunkomplex samt toxiner, bakterier och virus.  

 

Tarmen - immunsystemets frontlinje mot den fientliga yttre miljön

 

Lika viktigt som tarmens uppgift för matsmältningen är dess funktion i immunförsvaret.  I hela tarmkanalen finns nämligen ca. 80% av kroppens lymfatiska vävnad, den s.k. tarmassocierade lymfatiska vävnaden (gut associated lymphatic tissue =  GALT) och tarmen är därmed säte för immunförsvarets viktigaste gräns mot yttervärlden och dess utpost mot fientliga inkräktare som kommer från den yttre miljön.  Denna tarmens immunförsvarsfunktion är helt beroende av de med tarmen i symbios levande fysiologiska tarmbakterierna som i sig själva också har en viktig funktion i kroppens immunförsvar. 

 

Tarmens symbiotiska normalflora – en viktig hälsofaktor

 

 

Man har funnit ca. 400 olika arter av mikroorganismer som normalt finns i tarmkanalen och den fysiologiska tarmfloran betraktas ofta som ett eget organ vars metaboliska aktivitet samt skyddande och avgiftande kapacitet kan jämställas med leverns.  Man har beräknat att normalflorans vikt är ca. 1,5 kg och att tarmen härbärgerar ca 1014 mikrober, ca 10 gånger fler än det totala antalet kroppsceller,  de flesta är anaeroba (icke-syrekrävande) bakterier.  Till kroppens normalflora hör laktobaciller (acidofilus), apatogena streptokocker högst upp i tarmkanalen (mage och duodenum = tolvfingertarm).  I tunntarmen finns fler laktobaciller, coliforma bakterier, bifidusbakterier, bakteroides m.m. och i colon (grovtarmen) samma bakterier i ännu större mängd samt klostridier, proteus, stafylokokker, pseudomonas, jästsvampar och protozoer.  Antalet mikroorganismer ökar ju längre ned man kommer i tarmen. Normalt lever dessa olika mikrober i god grannsämja – symbios – med varandra och tarmväggen och de fyller viktiga funktioner för vår hälsa, bl.a. genom att aktivt delta i kroppens  immunförsvar, producera vissa metaboliter (ämnesomsättningsprodukter) viktiga för tarmväggens celler och producera flera vitaminer som K, folsyra, riboflavin och B-12.

 

Tarmväggen ”tapetserad” med fysiologiska tarmbakterier

 

Hela tarmväggen är bokstavligen tapetserad med fysiologiska tarmbakterier och däri ligger en av tarmflorans många viktiga försvarsfunktioner.  Tarmfloran lämnar viktig genetisk information till tarmväggens celler och lymfatiska vävnad (GALT).  Denna information tycks vara viktig för att tarmepitelet selektivt skall kunna släppa igenom det som skall in i organismen och den präglar också tidigt immunsystemet så att det kan skilja mellan fysiologiska (vänliga) bakterier och patogena inkräktande (sjukdomsframkallande) mikroorganismer.  Vid försök med sterilt uppfödda djur har man funnit att dessa saknar ett fungerande immunförsvar och lätt dukar under vid kontakten med yttervärlden om de inte först har ”infekterats” med fysiologiska bakterier.  De väggfasta bakterierna bildar ett borstbräm som inkräktare har svårt att ta sig igenom och de deltar också aktivt i försvaret mot inkräktande mikroorganismer som de kan döda (med hjälp av fria radikaler) och som de drar undan livsbetingelserna för och konkurrerar ut.  Den väggfasta fysiologiska tarmfloran gör det det svårt för inträngande patogena mikroorganismer att få  fotfäste i tarmen respektive tarmväggen. Tarmkanalens lymfatiska vävnad levererar också bakteriedödande antigen och toxiner.

 

Eubios – ett känsligt mikrobiologiskt ekosystem i balans.  Vid dysbios är balansen rubbad.

 

En välfungerande mikroflora i balans med värden - tarmkanalen - är en viktig förutsättning för god allmänhälsa.  Det här känsliga ekosystemet kan dock lätt rubbas av  skadliga influenser från yttervärlden  och genom vår livsstil och inte minst genom den mat vi äter och vad vi stoppar i oss för övrigt, t.ex. färgat godis, alkohol och mediciner.  När tarmens ekosystem är i balans talar man om eubios.   Rubbas eubiosen uppstår ett potentiellt  farligt tillstånd av obalans och det kallas för dysbios.  Dysbiosen kännetecknas av att den normala tarmfloran har trängts undan och mer eller mindre skadliga mikroorganismer, t.ex. patogena  klostridier och coli eller candidasvampar,   har tagit dess  plats med stor risk för den allmänna hälsan. 

 

Vad hotar eubiosen och vad kan leda till dysbios – mikroekologisk obalans?

 

Det finns många faktorer som kan hota eubiosen, d.v.s. den mikroekologiska balansen i tarmen.  Ofta är det medicinska åtgärder – iatrogen påverkan – som kan skada den normala tarmfloran som bredspektrumantibiotika, cytostatika, kortison, strålbehandling, hormoner och immunsuppressiva.  Även funktionella störningar i magtarmkanalen kan bidra till uppkomsten av dysbios, som blockerad tarmfunktion p.g.a. stress, depression (psykoneuroimmunologisk påverkan), förstoppning, buk-spottkörtelinflammation t.ex. p.g.a. alkohol, colon irritabile m.m.  Inflammatoriska tarmsjukdomar som ulcerös colit och Morbus Crohn kan också tänkas vara inblandade och där finns det starka misstankar att de i själva verket kan orsakas av just dysbios  Allergier och matintoleranser som laktos- och glutenintolerans påverkar också tarmfloran, liksom anatomiska förhållanden som tarmfickor, på kirurgisk väg skapade förändringar i tarmkanalen, akuta infektiösa tarmsjukdomar (coliter) orsakade av olika mikrooganismer som patogena bakterier, virus, jästsvampar och tarmparasiter.  Av särskilt stor betydelse är givetvis också påverkan från miljögifter, livsmedelstillsatser, olika kemikalier, färger och konserveringsmedel, aflatoxiner (mögelgifter) och joniserande strålning.  Allra viktigast för tarmmiljöns beskaffenhet är givetvis den mat vi äter då  den bildar näringssubstrat för tarmfloran och tarmväggens celler.  Bäst med hänsyn till tarmens hälsa är en vitamin- och mineralrik (antioxidantrik) huvudsakligen vegetabilisk kost med rikligt med vattenlösliga fibrer av vilka tarmbakterier bildar de kortkjedje-fettsyror som behövs som näring för tarmens epitelceller och för att stimulera peristaltiken.   Även tumörsjukdomar och autoimmuna sjukdomar kan påverka den intestinala miljön negativt.  En god tarmmiljö däremot är en väsentlig förutsättning för god allmänhälsa, en fullgod näringsförsörjning och ett välfungerande immunförsvar.

 

Är för mycket animalisk kost och svavelhaltiga livsmedelstillsatser  nya riskfaktorer?  Tarmläckage-syndromet.

 

Enligt nyare engelska undersökningar av en forskargrupp under professor John Cummings vid Dunn Nutrition Unit vid Addenbrooke´s  hospital i Cambridge kan en hög konsumtion av svavelhaltiga aminosyror som finns i kött, fisk, ägg och ost samt riklig tillförsel av svavelhaltiga konserveringsmedel som sulfit gynna en stark tillväxt av sulfatreducerande tarmbakterier.  Dessa bakterier bildar av de svavelhaltiga födoämnena och livsmedelstillsatserna bl.a. svavelväte som ger den för ruttna ägg karaktäristiska lukten.  I tarmen (vatten) omvandlas svavelväte till svavelsyra.  Den svavelsyra som bildas av svavelsyrabildande bakterier i bottenslam utgör ett stort problem inom oljeindustrin där rörledningar fräts sönder av svavelsyran.  Forskarna misstänker starkt att liknande frätskador kan uppstå av svavelsyran på vår tarmvägg med risk för sår - ulcerös colit och Morbus Crohn -  eller för skadad permeabilitet och s.k. tarmläckage-syndrom.  Dessa skador kan givetvis också uppstå av alla andra ovan uppräknade riskfaktorer för skador på tarmfloran.  Sår på tarmväggen eller ökad tarmpermeabilitet leder till att stora molekyler, proteinkomplex (antigen-antikropps-komplex),  bakterier och virus lätt kan komma in i den inre miljön och där förorsaka allvarliga skador som autoimmunsjukdomar (bl.a.reumatism och diabetes) och i värsta fall sepsis (allmän blodförgiftning).

 

Hur skall vi återställa eubiosen – den mikroekologiska balansen?

 

Först och främst skall vi försöka att undvika sådant som skadar den normala tarmfloran som (onödiga) antibiotika och andra skadliga mediciner samt svavelhaltiga livsmedelstillsatser/konserveringsmedel.  Vi bör generellt äta en huvudsakligen vegetabilisk, antioxidantrik kost med rikligt med vattenlösliga fibrer (finns i frukt, grönsaker. baljväxter, full-kornsprodukter och speciellt havre) till ca hälften som råkost.  Därutöver bör vi regelbundet tillföra mjölksyrade produkter som surkål och andra mjölksyrade grönsaker och framför allt filprodukter som innehåller rik-ligt med fysiologiska bakterier som Acidofilus- och Bifilusmjölk, Hälsofil, BRA-fil, ProViva  havredryck och liknande (jfr. HÄLSA nr 11/

1998 s. 20 – 27).  Dessutom kan vi tillföra extra antioxidanter (vit E, C, beta-karoten (gärna som morotssaft), B-komplex inklusive folinsyra och vitamin B:12 samt selen och zink.)  Vid dysbios och ogynnsamma förhållanden i tarmen (bl.a. om det finns rikligt med syre i den  normalt övervägande syrefria (anaeroba) miljön) bildas det nämligen rikligt med fria radikaler och då behövs det en antioxidantrik (grönsaksrik) kost och helst också en förstärkning med antioxidanter i mera koncentrerad form som tabletter.

 

Naturläkemedel för en friskare tarm

 

För att minska irritationen i tarmen kan vi tillföra kamomill och eventuellt rölleka som té.  Naturmedel som  stimulerar utsöndringen av matsmältningsvätskor inklusive galla och som med fördel kan tas vid uppkördhet, gaser och magknip är Cynaramindroppar, Ledins Digitur (= f.d. Ledins  magelixir), Ledins Ducate (f.d. Ledins magte) eller Salus Gallelixir och Salus Lever-gall-te.  Vid besvärande gasbildning kan man också ta Floradix Multipretten eller dricka té på kummin, fänkål, kamomill, pepparminta och anis.  Fysiologiska tarmbakterier kan man förutom med filmölk och mjölksyrade grönsaker även tillföra i tablettform som Docidustabletter,  Ventrux, Trevis, Probion bifido, och Symbioplex.  Den gamla hederliga vitlöken skall vi inte heller glömma i sammanhanget.  Den förefaller att ha en bakteriehämmande effekt på många patogena mikroorganismer inklusive Candidasvampar. Ifall magtarmbesvären är starkt psykogent betingade rekommenderas även psykoterapi och milt  lugnande naturmedel som Lugn och ro, Valerina, valerianaté,  Valeriana Bioforce och Lupilon.  Vid inslag av depressivitet i sjukdomsbilden kan det också bli aktuellt med johannesörtpreparat som Movina, Esbericum, Hyperiforce, Kira och Lugn och ro.  Att lära sig att hantera stressen och att lösa olösta problem och konflikter har vi alla glädje av och där kan psykoterapi vara till nytta. Vid konstaterad saltsyrebrist kan man ersätta saltsyran genom att klunkvis till maten dricka saften av en halv citron uppblandad med ett stort glas vatten.  Även utspädd Molkosan kan försökas. Vasslekoncentratets mjölksyra surgör magsäcken och  Molkosan underlättar också tillväxten av fysiologiska mjölksyrebakterier i tarmen. Vid tendens till förstoppning kan man använda linfrön, linfröavkok, psylliumfrön och Laktulos som är en sockerart som gynnar tillväxten av de fysiologiska tarmbakterierna och som man kan köpa receptfritt på apotek.   För att träna upp den fysiologiska tarmtömningsreflexen och få det rent i colon kan man med fördel använda sig av Ledins Clysmatic tarmsköljningsmetod.  Givetvis är det också viktigt med regelbunden allsidig motion för tarmfunktionen,  tarmhälsan och allmänhälsan. 

 

Till slut vill jag gärna instämma i det gamla tyska talesättet:

”Tarmen bra allting bra!” och bekräfta den allmänna uppfattningen att en bra fungerande, ”tyst” mage är en viktig förutsättning för välbefinnande och god hälsa.  Och det är som synes mycket vi själva kan göra för att uppnå god hälsa och allmänt välbefinnande.

 

Referenser: Bra Böckers Läkarlexikon, om magtarmkanalens anatomi och funktion, matspjälkningen, normalfloran.

J. Meyer-Wegener: Der Darm mehr als nur ein Verdauungsorgan, Ärzte-

zeitschrift fuer Naturheilverfahren 39, 4 (1998), 208 – 212.

M.Döll, Erkrankungen des Gastrointestinaltraktes: Beteiligung von freien Radikalen und adjuvante Therapie mit Antioxidantien.  Ärzte-zeitschrift fuer Naturheilverfahren,  36, 1 (1995), 48 – 55.

Gail Vines, A gut feeling, New Scientist, 3 August 1998, 26 – 30.

John Cummings and  Max Pitcher:  Hydrogen sulphide: a bacterial toxin in ulcerative colitis? Gut, vol  39, (1996).

Melwyn R. Werbach: Inestinal Health Relieves Rheumatic Arthritis.  Nutrition Science News, August 1998, vol. 3, No. 8, 396.

Richard N. Podell, Bacteria That Strengthen The Immune System, Nutrition Science News, Dec.1997, vol. 2, No. 12, 590.

Eva Olsson: Ta ett glas Fil,  Hälsa Nr. 11, Nov. 1998, 20 –27.

 

Karl-Otto Aly,  Rönninge den 29 juni 1999.