Osteoartros hos människa – konventionell och komplementär behandling

Av Karl-Otto Aly

Summary: Artros är den vanligaste icke-inflammatoriska ledsjukdomen hos människan, och sjukdomen drabbar primärt ledbrosket som degenererar långsamt.  Den konventionella behandlingen av artros är i första hand  icke-farmakologiskt med sjukgymnastik, olika fysikaliska terapier och regelbunden modest träning för att bibehålla ledernas rörelseomfång och de till leden hörande musklernas styrka.  Viktnedgång vid uttalad övervikt.  Den farmakologiska behandlingen består i första hand av analgetika som paracetamol och antiinflammatoriska preparat som NSAID och corticosteroider.  Dessutom ges lednära injektioner av steroider och lokalanestetika samt intraartikulära injektioner med cortison och hyaluronsyra.  Den komplementärmedicinska behandlingen innebär i första  hand intensifierad fysioterapi till stor del liknande den konventionella icke-farmakologiska behandlingen, men därutöver också kortvåg, elektroterapi samt terapi med pulserande magnetfält.  Mycket vanligt är att man ger våtvärmande omslag gärna med lera och eller arnicatinktur.  Även homeopatisk behandling förekommer.  Som naturläkemedel används förutom arnica även harpagorotextrakt (djävulsklo) samt en speciell beredning av salix alba (vitpil) som heter Biostrath-Salix. Även olika örtblandningar förekommer, främst Ledins Led- och Muskelelixir och te. I Tyskland använder man gärna s.k. neuralterapi (intrakutana kvaddlar kring leden).  Även akupunktur används i stor utsträck-ning liksom manuell medicin (kiropraktik).  Även hudirriterande liniment med bl.a. Cayennepeppar används.  Olika typer av avspänningsterapi förekommer också.  På senare tid har man börjat använda glukosamin eventuellt i kombination med chondroitin och enstaka undersökningar tyder på att det är verksamt hos vissa patienter med lindrig atros.

Manus till Karl-Otto Aly´s föredrag:

Osteoartros hos människa – konventionell och komplementär behandling

- Karl-Otto Aly.doc.

Osteoartros eller artros är den vanligaste icke-inflammatoriska ledsjukdomen hos människan. Populärt talar man om ”slitna leder”.  Det är en degenerativ led- sjukdom som drabbar medelålders och äldre människor, övervägande kvinnor.

Smygande debut och långsam försämring som leder till smärtinskränkt rörlighet i afficerade leder,  rörelse- och senare vilosmärtor, kapselsvullnad, krepitationer samt typiska röntgenologiska fynd med minskad ledspalt, osteofyter, förtunnat och slitet brosk samt subkondral skleros.  De vanligaste lederna som drabbas är knä- och höftleder, finger- och tåleder.  Typiska fysikaliska fynd, kapselömhet och –svullnad, frånvaro av hög SR och det ofta karaktäristiska röntgenfyndet ger i regel diagnosen.

Den konventionella behandlingen syftar till att begränsa broskskadorna, minska smärtorna, bibehålla rörligheten och muskelstyrkan och därmed ledfunktionen.

Orsaken till artros är inte med säkerhet känd men som vanligt föreligger det ett flertal samverkande orsaksfaktorer bl.a. felbelastningar, bristfällig nutrition, ärftliga faktorer och tidigare ledskador som predisponerar för ökat slitage.

Akut behandling: avlastning (vila, käpp), bandage, ortoser och inlägg. Lokala steroidinjektioner samt lokalanestetika.  Peroralt ges NSAID (acetylsalicylsyra, Treo, Magnecyl,Ibuprofen,  Naprosyn m.fl.), på  sistone ofta s.k. selektiva COX-2-hämmare (Vioxx, Celebra) som anses ha mindre biverkningar framför allt på magslemhinnan.  Av analgetika används företrädesvis paracetamol men även lätta opioider. Vidare ges ibland intraartikulära injektioner med ”tuppkamsolja” dvs. hyaluronsyra (Artzal och Synvisc). Det ger ibland en acceptabel effekt vid lindrig artros men bör utföras under strikt aseptiska förhållanden pga risken artriter.  Vid höggradig leddestruktion återstår i regel endast kirurgi, framför allt höftleds- och knäledsproteser med numera ofta långvarig god funktion. Även korrektiva osteotomier utförs ibland för att undanröja ledbelastande felställningar. Den komplementära artrosbehandlingen är rätt likartad den icke-farmakologiska konventionella behandlingen, men en mera utökad och intensiv fysikalisk terpi är vanligt. Man använder  också en del mindre väldokumenterade behandlingsmetoder som elektroterapi, behandling med pulserande magnetfält, kortvåg, in- packningar (bl.a. lera och fango), lerbad och leromslag samt omslag med arnica montana (hästfibbla).  Av fytoterapeutika används framför allt harpagorotextrakt  (harpagophytum procumbens = djävulsklo) samt extrakt av salix alba (vitpil) gärna i en speciell beredning som kallas Biostrath salix.  Det finns ett led- och muskelelixir och té (Ledins) innehållande bl.a. salix och harpago som förefaller att hjälpa vissa patienter.  Man använder också ofta hudirriterande salvor och liniment innehållande Cayenne-peppar för att öka den lokala genomblödningen.

Även Tiger Balsam  med kajeputolja och mentol används i samma syfte.

Givetvis används även akupunktur i stor utsträckning med resultat som i stor ut-sträckning tycks vara kopplade till akupunktörens kompetens. En akupunkturen närstående behandling, s..k. neuralterapi används mycket i Tyskland och Schweiz.  Behandlingen går ut på att vid flera tillfällen lägga intrakutana kvaddlar runt den afficerade leden. Jag har själv lärt mig metoden och använt den mycket i min verksamhet på Tallmogården.  Även mindre väl dokumenterad homeopatisk behandling används, speciellt i Tyskland och Frankrike. Också där tycks behandlingseffekten vara kopplad till terapeutens kompetens och utbildning.  Homeopati lär dock vara effektiv bl.a. på hästar och där kan man inte gärna hänvisa till placeboeffekten.  På den komplementär-medicinska sidan har det på senare tid skrivits en del om och föreslagits behandling med glukosamin-(sulfat), ibland i kombination med kondroitin-(sulfat).  Föreslagen dosering: 1000 – 1500 mg eller mera glukosavmin och vid blandmedicinering  800 – 1200 mg kondroitin.  En del studier talar för substansens effektivitet vid lindrig artros.  Då det vid avancerad artros för eller senare också uppstår sekundära icke-bakteriella inflammatoriska processer och då det vid inflammationer alltid fria radikaler är inblandade ger en del alternativbehandlare gärna kosttillskott av de viktigaste antioxidanterna, framför allt C- och E-vitamin (1- 3 g C respektive 100 - 300 IE E) samt upp till 1000 mcg Selen.  Inom komplementärmedicinen spelar också kostbehandling en stor roll, framför allt rekommenderas en fiberrik, huvudsakligen vegetabilisk kost som är fattig på socker, vitmjölsprodukter och raffinerade fetter men rik på vissa fleromättade fettsyror, framför allt omega-3-fettsyror från fisk och linfröolja och omega-6-fettsyror från jättenattljus och gurkört.  Slutligen förekommer en del olika avslappningsmetoder som progressiv avslappning och autogen träning samt diverse speciella träningsprogram som Qi Gong, Tai-Chi och Yoga.  Även behandling med myrsyra (myrstick och bistick) förekommer ibland med över-raskande positiva subjektiva resultat.  Den komplementära behandlingsarsenalen är således mycket bred, men generellt ansedd som mindre verksam men i gengäld tämligen riskfri och bra att ha till hands om man primärt väljer mindre riskfyllda behandlingsalternativ eller inte fått önskad hjälp av den konventionella behandlingen.

Ref.: Läkemedelsboken 2001-2002, Apoteket AB, Reumatiska sjukdomar, 637-655.

Naturmedicinskt Lexikon, Det Bästa, Stockholm 1994, Ledsjukdomar, 185-187.

Nilsson, C.G., Glukosamin istället för  NSAID vid artros, ProSana 3-99, 30-31

Towheed T.E., Anastassiades T. P.: Glucosamine Therapy for Osteoarthritis, The Journal of Rheumatology 1999;26:11,  2294-2297.

Flera referenser om Glukosamin i Caroline Törnekes litteraturlista och i Towheeds artikel i J.of Rheumatology (1999)

Karl-Otto Aly, med lic, spec. i  allmänmedicin, f.d. chefsöverläkare på Tallmogården.